Intervju med bp Roland Gustafsson

Vi önskar reparera skadorna och samla kring Guds ord!

Biskop Roland Gustafsson berättar om sin bakgrund på missionsfälten i Afrika och hans nya missionsfält i Sverige. Vi kan vara frimodiga.
– Ett personligt möte med Kristus till frälsning, ger också ett tydligt vittnesbörd: visshet om på vem jag tror (2 Tim. 1:12) och att inte vara olydig mot den himmelska synen (Apg. 26:19), säger biskop Roland.
Efter gymnasiet och militärtjänst började Roland Gustafsson på Norsk Luthersk Misjonssambands bibelskola i Oslo, Norge – Fjellhaug Skoler. Det blev en ettårig kurs 1974-75 och under det året fick han visshet om en kallelse till missionstjänst, vilket ledde till ytterligare fyra år vid missionsskolan på Fjellhaug.
-Det var en gedigen teologisk utbildning med fokus på missionstjänst i utlandet. Den starka tilltron till Bibeln som Guds ord präglade genomgående undervisningen, berättar Roland Gustafsson.

Hur blev du viss att du var kallad till missionär?

-Under mitt studieår på Fjellhaug förlovade jag mig med Ingrid. En del av vår förälskelse omfattade även tanken att bli missionärer. Vi hade båda bakgrund i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV) och därför var MBVs åtaganden i utlandet i våra tankar och böner. 1978 fick vi en konkret kallelse från MBV med inriktning på missionstjänst i Kenya. Efter språkstudier i England vigdes vi, tillsammans med våra två barn, för missionstjänst med utresa till Kenya i november 1980.

Vad kan du nu i efterhand säga var viktigast i din förberedelse inför att gå ut i missionärstjänst i en främmande kultur?

-En grundlig undervisning i bibel- och missionsämnen utgjorde stommen för en framtida missionstjänst. Moment som berörde kultur- och kommunikationsfrågor var också viktiga, även om sådant oftast faller på plats vid det tvär-kulturella mötet.

Missionär i Kenya

Familjen Gustafsson fick tre perioder i Kenya, där ytterligare två barn föddes. Under åren 1980-1991 arbetade de i Matongo, huvudsakligen med teologisk undervisning (evangelist- och prästutbildning) och i församlingsarbete. Det mesta av tiden hade han även ansvar för MBVs missionärsgrupp och fungerade som missionens representant i ELCKs styrelse. Vad har varit den största utmaningen som missionsdirektor för ELM – Bibeltrogna vänner?
-Kontakterna med samarbetskyrkorna i Eritrea, Etiopien och Kenya utgjorde en stor och viktig del av mitt arbete under åren 1991-2010. I mitten av 1990-talet tillkom även Peru som ett nytt missionsfält. Det har blivit en hel del resor genom åren, möten med kyrkornas ledare och med befintlig missionärskår på plats. På hemmaplan var jag föredragande i yttremissionsärenden inför missionsråd och styrelse. Förkunnelse och missionsinformation utgjorde också viktiga arbetsmoment.

Gud öppnar dörrar

Roland berättar vad som glatt honom mest när han fått se missionsarbetet på olika platser.

-Det är förunderligt hur Gud genom åren öppnat dörrar för sitt rike, att Ordet och sakramenten skapar och uppehåller liv. Syskon- och bönegemenskapen är också påtagliga gåvor – möten och måltidsgemenskap med människor från olika folk- och språkgrupper. Att redan här i tiden, i och genom Kristus, få en försmak av en evig måltidsgemenskap tillsammans med Abraham, Isak och Jakob (Matt. 8:11). Det är ett hisnande missionsperspektiv, så som aposteln Paulus uttrycker det: Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden (Gal. 3:14).

Biskop Roland undervisar sedan 2005 på Församlingsfakulteten i missiologi. Han brinner för uppgiften att dela med sig av missionsteologin.

-Det är en förmån att få fortsätta att fördjupa sig i och – förhoppningsvis – ge något vidare av det jag fått i Herrens tjänst under de gångna åren. Det är viktigt att den av Gud givna kallelsen – att bedriva mission intill jordens yttersta gräns – omsätts i handling tills vår Herre kommer tillbaka. Tänk att vi i Sverige får stå med i den uppgiften!

Missionsbiskop i Sverige

Roland Gustafsson är nu Missionsbiskop för Missionsprovinsen. Han sammanfattar för oss intrycken under sitt första år som biskop.
-Det har varit en omtumlande tid, för att inte tala om månaderna innan jag gick in i denna tjänst. Besöken i de olika koinoniorna och nätverken har varit mycket givande och lärorika, inklusive kontakterna med olika internationella sammanhang. Missionsprovinsen är bärare av ett antal olika traditioner, något som är både berikande och utmanande. Jag har på senare tid uttryckt mina förhoppningar på följande sätt: det bästa i traditionerna – baserat på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen – bör bevaras och förnyas, medan ytterligheter och särdrag som inte befrämjar helheten får stå tillbaka.

Du förmedlade kontakten mellan Missionsprovinsen och biskop Walter Obare i Kenya 2004. Vad tror du det är som gjort honom så frimodig?

-Jag mötte biskop Obare första gången 1981. Han var då i slutfasen av sin teologiska utbildning och jag hade förmånen att lära känna honom och även undervisa honom och hans klasskamrater i två terminer. Obare var redan då en frimodig bekännare och ett Kristus-vittne. I botten finns hos honom en grundlig bibelkunskap och stark tilltro till att Gud har talat och uppenbarat sig i sitt Ord.

Att samla och bygga upp

När det gäller Svenska kyrkans införande av en könsneutral äktenskapssyn menar biskop Roland att detta har förstorat sprickorna bland kristna inte bara utomlands utan också i Sverige.

-Avståndet har dessvärre blivit allt större, sett utifrån den officiella linje som Svenska kyrkan valt att gå. Jag hoppas, vädjar och ber om att kyrkfolket inte ska anpassa sig, utan förvandlas och förnyas så att man kan pröva vad som är Guds goda vilja (Rom. 12:2). Aposteln Johannes’ beskrivna vägval är applicerbart på vår konkreta situation: Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig (Upp. 22:11)

Roland Gustafsson är bekymrad över att Svenska kyrkan allt mer håller på att montera ner sin verksamhet, men menar samtidigt att detta innebär fler kallelser för Missionsprovinsen.

-Svenska kyrkan monterar ner sin verksamhet, både innehålls- och utseendemässigt. Missionsprovinsens uppgift är att arbeta i motsatt riktning – att reparera skadorna och samla Guds folk kring Ordet och sakramenten. Jag är full av förhoppning med tanke på de goda krafter som finns inom Missionsprovinsen, som önskar hålla en klar och tydlig kurs genom att de olika traditionerna befruktar (inte motarbetar) varandra. Något som den senaste tiden bekymrat mig är krafter som på åskådarplats försöker bestämma Missionsprovinsens dagordning.
Biskop Roland berättar att han den senaste tiden tänkt på en paradox i Guds ord, som innehåller ett mått av såväl ödmjukhet som frimodighet.

– Jesus säger … utan mig kan ni ingenting göra (Joh. 15:5) och aposteln Paulus försäkrar … allt förmår jag i honom som ger mig kraft (Fil. 4:13). Denna paradox utmålar aposteln när han redogör för prövningarna och glädjen i tjänsten: … vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt (2 Kor. 6:10).

Per-Anders Grunnan